För inte alls längesen skrev min syster en uppsats om fobin jag lider av, och även om hur hon har uppfattat min rädsla. Hon har träffat varenda liten punkt och allting stämmer på pricken. Så ta er tid att läsa.

---

Emetofobi. Vad är emetofobi? Jo, det är extremt kraftig rädsla för att kräkas. Fobier blir allt vanligare, men det pratas inte speciellt mycket om dem. Alla har hört talas om spindelfobi eller ormfobi men faktum är att det finns människor som lider av alla möjliga olika fobier, runt om i hela världen. Jag har valt att skriva om emetofobi av den anledningen att min lillasyster har lidit av det sedan hon var 4 år gammal.

När mamma och Karolinas pappa sökte hjälp på BUP så var det för att Karolina slutade äta och gick ner mycket i vikt. Hon kunde inte sitta med oss andra vid matbordet för då blev hon hispig och illamående. På BUP fick de höra att Karolina led av en ätstörning. Mamma sa från första början emot det. Det hade nämligen inträffat  en incident som skrämde Karolina- hennes pappa, Kenneth satte en köttbit i halsen och fick ingen luft. Mamma agerade med att trycka till hårt över bröstet på Kenneth och köttbiten flög ut. Det kom att bli en lång kamp för att få BUP att förstå detta.

Vad innebär det att lida av emetofobi?
Emetofobi är en relativt okänd fobi i samhället, ändå är det en av de vanligaste fobier som finns. Att lida av emetofobi innebär att man har en kraftig rädsla för att kräkas men det finns även de som är rädda för att se eller höra någon annan kräkas. Ihopkopplat med rädslan för att kräkas är ångesten- som många upplever värre än själva kräkningarna.

Läkare och terapeuter har inte mycket kunskap i ämnen och många gånger blandas det ihop med en ätstörning. Varför det ibland förväxlas är för att många har problem med att känna mättnadskänsla, när det handlar om emetofobi hos barn så har de svårt att uttrycka varför de är rädda och inte äter.

Några yttringar som kan visa sig:
-När ångesten smyger sig på kan magen bli orolig och tankarna "Jag är magsjuk!"
-Yrsel, svimningskänslor, illamående kan uppstå
-Överdriven noggrannhet med hygienen.
-Ser till att undvika situationer där kräkningar kan framkallas- som t.ex. åksjuka, sjösjuka...
-Rädd för att äta mat på okända restauranger
-Om någon i närheten blir magsjuk sätts en katastrofplan i spel. 
-Många känner stor skam inför att må illa. 
-Självdestruktivitet för att på tankarna på annat förekommer. 
-Många som lider av emetofobi utvecklar även andra fobier som påverkar den psykiska hälsan på ett negativt sätt. En vanlig utökning är social fobioch tvångstankar. Då ofta hygieniska tvång.

Finns det någon hjälp att få?
KBT (Kognitiv beteendeterapi)- Kan ha viss effekt på emetofober som på grund av sin fobi undviker vissa situationer. Det har dock visat sig att det inte är den bästa metoden att bota själva fobin, det centrala problemet, utan mer sakerna som följer med fobin som t.ex. de emetofober som har utvecklat en social fobi på grund av den egentliga fobin. Målet med KBT är att man ska möta sin fobi, vilket innebär att för en emetofob framkalla kräkningar. På emetofobi.se kan man läsa om flera personer som förvärrat sin fobi medan andra har blivit bättre.

Medicinering: Ångestdämpande och antidepressiva är vanligt förekommande hos emetofoberna för att lindra de kraftiga ångestattackerna och den periodvisa depressionen som kan komma med fobin.

Hypnos: Hypnosterapi har visat lindrande effekt hos vissa emetofober. Tanken med denna terapi är att finna ett lugn och lära sig hantera stress och ångestsituationerna som kommer i samband med rädslan för att kräkas. Det har inte botat någon helt och hållet men jämfört med de andra beprövade metoderna så har hypnosens resultat varit de mest lönsamma.

Hur uppkommer en fobi?
En fobi uppstår vanligast i barndomen. Vad som utvecklar en fobi är naturligtvis unik hos varje människa men det finns olika teorier om hur det kan uppstå. Enligt den biologiska teorier handlar det om inlärda beteende. Det finns forskarna som menar att rädsla för t.ex ormar uppkommer i och med det att det varit viktigt för vår överlevnad förr i tiden. Ett slags inbyggt försvarssystem och vem som utvecklar en fobi är de som har lättare, biologiskt, att ta in rädsla.

Enligt den psykodynamiska teorin utgår ifrån Sigmund Freud. Han följde en pojke, Hans, under två års tid som hade utvecklat en fobi mot hästar. Freud träffade själv aldrig pojken utan det var Hans pappa som rapporterade till Freud. Jag citerar ur boken FOBIER skriven av Kerstin Hellström och Åsa Hanell, Bokförlaget Prisma 2000 s.47:

”Freud förklarade att hästar för Hans symboliserade pappan, som pojken hade stor respekt för. Freud såg även att Hans var svartsjuk på sin pappa då han själv ville vara med sin mamma. Med denna önskan blev det till en konflikt för honom, och han fylldes med skuldkänslor. Rädslan för hästar skyddade honom från att bli medveten om sin svartsjuka och hästar kunde han undvika”

Man kan utveckla fobier mot allt, och orsakerna är många men det de flesta har gemensamt är att de utvecklas i barndomen eller av en traumatisk upplevelse. Enligt den psykodynamiska och den biologiska teorin så kan då fobier vara en försvarsmekanism.

När min syster Karolina började få problem vid 4-års ålder minns jag inte särskilt mycket av. Det som sitter fast i minnet är storhelgerna då hela släkten samlades för att fira tillsammans. Karolina var alltid med, var något på spänn, men alltid med- tills maten kom fram. Då gick hon ut och satte sig i bilen och var kvar där tills alla hade ätit upp och maten var avdukad. Mamma fick sen sitt med när hon åt en miniportion i protest. Vid den här tiden var jag 12 år och jag uppfattade inte särskilt mycket om hur stort problemet med Karolina var, jag tyckte att hon var bortskämd och ohyfsad. Jag var oförmogen att förstå hur mycket min syster verkligen led.

Det dröjde många år innan jag började förstå att Karolina inte spelade teater. Jag minns när man kände att man började bli sjuk och mamma bad till Gud att det inte skulle vara magsjuka. Om det var det så fick hon köra Karolina till mormor, och där stannade hon tills faran var över.  Hon var kanske 8 år då.

2009 åkte jag tillsammans med mamma, hennes man och mina systrar till Kreta. Flygresan gick bra och alla var glada, även Karolina. Först när det blev på tal att gå ut att äta började hon bli nervös. Vi gick till en restaurang. Den restaurangen de varit på året innan, där tyckte Karolina att det var säkert att äta och åt samma rätt hela veckan. Det gick relativt bra, hon spritade händerna ordentligt och ofta. Dagen flöt förbi och när vi skulle gå för att lägga oss började hon vrida sig. Hon inbillade sig att hon mådde illa och hon trodde att vi mådde illa, bara att vi inte sa något.

Den natten slutade med att hon och jag satt på vår hotellaltan hela natten och pratade. Det var nog först då jag verkligen förstod hennes rädsla. Det var inget teaterspel, det var bara ren och skär ångest. Bilden av henne när hon satt där, ihopkrupen på den vita plaststolen med armarna runt om sig och började riva sig, de panikslagna ögonen försvinner aldrig ur mitt minne. I den här perioden av mitt liv gick jag själv i terapi. Jag har lidit av ångest så länge jag kan minnas och jag hade under många år inte kunnat sätta ord på min egen rädsla. Kanske var det när jag kom på vad jag led av, social fobi och inte blygsel,  som jag kunde förstå Karolina.

Där och då började jag tänka tillbaka på hennes uppväxt. Hon hade aldrig kunnat njuta av saker som alla barn borde få göra. Julafton som brukar vara den bästa dagen på hela året var en plåga för henne, hon kunde inte njuta av en solsemester utan att få kraftig ångest. Den hade verkligen tagit över hela hennes liv.

Under tiden jag har arbetat med min rapport om emetofobi har jag lärt mig att förstå mig på Karolina på ett annat sätt. När jag började med arbetet så visste jag inte att det var en så pass vanlig fobi och jag var inte insatt i att det kunde medföra annan problematik, som social fobi och tvångstankar. När man tänker på det och vet hur livet kan se ut för en emetofob så är den här tilläggsproblematiken inte är något ologiskt. Undviker man vissa saker och situationer så faller inte äpplet långt från trädet.

Jag tycker att jag har uppnått syftet med mitt arbete och att jag har fått med så mycket information jag kunde hitta.Det som förundrar mig är att det knappt finns någon tillförlitligt information om emetofobi på nätet. Det man kan hitta är emetofoberna egna erfarenheter och problem men på nationalencyklopedin finns inte ens emetofobi med i registret. Titeln på mitt arbete kan därför inte bli mer passande- Emetofobi, Den glömda och gömda fobin.